Tycker alla bara pratar om hur mycket dom städat när dom skrivit uppsats/tentapluggat/liknande. Typ “har aldrig haft så fint hemma som när jag skrev uppsats”. Jaja, om man inte är lagd åt det hållet (och är trött på att skrika och bråka om att man sköter ungefär 90 procent av hushållet) så kan det ju tänkas att man gör sånt här istället. Det och att äta. Slut på meddelande.

Det är april 2003. För några månader sen gjorde jag och min kille slut. Min första riktiga pojkvän. Och nu är det slut. Två år och sen stora beslut. Inte kära längre, för mycket vatten under broarna. Jag har lyssnat på den här alldeles för många gånger. You said you hate my suffering And you understood And you’d take care of me You’d always be there Well where are you now? Och jag har varit ledsen så ledsen och jag har varit ute och druckit vin i mängder, jag har åkt till Marocko och hånglat med en fransman i baksätet på en taxi och legat med R. Och Rs bästis. Och kanske, om vi ska vara ärliga, några till också. Jag är nitton år och livet är lite trasigt och jag vet inte vad som händer så jag fyller strupen med billigt vitt vin och snubblar runt med tunga ögonlock och tänker på livet och ögonblicken som flyktiga och jag är ung men samtidigt varar allt för alltid.

Det är valborg 2003. Vi har klirrande flaskor och storslagna planer. Allt vi har är nu och jag lyssnar på Bright Eyes bara (om bad actors with bad habits) och det är spring i benen, spring i hjärtat. Vi åker till Uppsala med sedan länge planerade outfits och för kall jacka och där i en park mitt i ser jag dig dig dig. Och jag vet där och då att det är du du du. Och jag tänker “HONOM SKA VI HA!”. Och dig får jag. Du och jag och det är kallt men ändå inte och på kvällen följer jag med dig och dina vänner hem och jag sover nära nära dig.Dina läppar mot mina. But what’s so easy in the evening, by the morning is such a drag. Och när jag vaknar med vinandedräkt och tungt huvud smyger jag sakta upp för att tyst försvinna iväg, aktar mig för att inte trampa på någon av alla dom som somnat på golvet men du vaknar och du säger “stanna!” och jag stannar. Jag stannar i tre dagar och sen möts vi igen och efter fyra månader flyttar vi ihop och jag kommer att älska dig i fyra år med start från den där första dagen. Valborg 2003. 

Mer om livet här.

Och A blir arg på alla mina förslag. Vill inte göra fint hemma längre, vill flytta härifrån. Är trött på gatan vi bor på och bilarna och bruset. Och jag, jag är för en gångs skull nöjd och känner att det är fint med bilarna och bruset. Att ha allt så nära, att kunna promenera till café med vaniljlatté och gångavstånd till fredagsfrukost med min bästis.

Och så i helgen åker vi på utflykten med bilen till Tyresta by och tittar på små röda hus och det luktar skog och Ture blir helt till sig och skriker om hönsen och kaninerna och “häst häst hääst!” och här någonstans så gör sig mitt Bullerbyn-komplex känt. Någonstans begraven djupt inom mig bor en människa som vill ha litet rött hus på landet och kor som går i hage på gångavstånd och Anna, Britta, Lisa, Olle, Kerstin, Bosse och Lasse och Sörgården och varm choklad och bullar och doft av gran och gräs och kanske ett lamm som heter Pontus eller iaf en katt. Kanske är det barnet inom mig som minns somrar hos min morfar med bad i sjön och hölass och ljusa nätter då det luktar äng och äventyr och möjligheter. Ett litet barn som fått sova på höskullen, berättat spökhistorier och somnat insvept i en gammal sovsäck med lukt av halm i hela näsan och kliande kropp. Som sett solens strålar strila mellan dom evighetsgamla tallarna i skogen, diset i gryningen över åkrarna, daggen i mjukt sommargräs och nakna fötter som dansar runt i det och lommens sorgsna tjut. Ja, min bästa tid var då. Och det lilla barnet önskar förstås att min son ska få ta del av det också. Även om stora jag trivs bland bilarna och bruset.

Så vi fortsätter att göra fint men inte för mycket och inte för snabbt. Tavelväggen växer sig fram iaf… får liv på väggen ovanför soffan..

Såhär ungefär kan en onsdag se ut. Man kan bli bjuden på morotssoppa, pannkaka och bubbel och slippa diska själv. 

Är min blogg typ tråkigast på hela www just nu? Jag skyller detta på enorm tröttma, trotsigt barn och uppsatsskrivande. Jag orkar/hinner/vill ingenting. Har liksom inget vitsigt och/eller smart inom mig just nu och det lilla som finns försöker jag trycka in i uppsatsen.

Som kompensation tipsar jag istället om kanske världens finaste blogg: Sara pirat and her adventures. Denna blogg är ungefär allt jag skulle vilja att min var!

Bilder från en vardag. Dagar som går osv. Just nu lyssnar jag ungefär bara på den här låten.  Alltså, började typ gråta imorse när jag tittade på “Barn på sjukhus” på Bollibompa med Ture. Och nu, vilken dag som helst, så kommer det att födas en ny liten människa som jag längtar så väldigt mycket efter. För snart ska en av mina bästa människor få sitt andra barn, en liten lillasyster. Och jag väntar väntar väntar.

Han kom på den beräknade födelsedagen. Jag vaknade ett dygn före mitt i natten med värkar och kämpade i över 30 timmar och sen var han bara där. Känslan när du kom, jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Det har jag ju skrivit om tidigare. Sen kämpade vi på. Hittade en gammal spellista på Spotify idag, “Godnatt Ture” heter den med Alla ska sova för nu är det natt och utan dina andetag. T.ex. Du låg på en filt på golvet första gången du vände dig från rygg till mage. Verkade mest förvånad. När du fyllde ett började du gå och sen springa, klättra, vara överallt. Du är som en virvelvind, på förskolan berättar dom om hur svårt dom har att hinna med dig när du springer runt inne på gården. Överallt vill du vara, gärna samtidigt. Precis som jag. Undrar om du fått mitt sjömanshjärta också? Kommer du vilja resa världen runt? Se, lukta? Vara? Och känna?

Vi leker kurragömma och du gömmer dig under täcket i sängen. När jag högt säger “Var är Ture? Har han gömt sig bakom dörren?” hörs ett tyst mummel under täcket “Näää..” svarar du. Du gömmer dig under din byrå men benen sticker fram och jag letar och letar. Och så i helgen så hämtade vi din säng hos din pappas mormor. I den här din farmor sovit och din pappa och nu du. Tre generationer. Så mycket kärlek, min älskade lilla virvelvind.

P.S På tal om barnrum så lottar bloggen Drömma utan en alldeles fantastisk vimpel som jag skulle bli väldigt glad om jag vann. Då skulle den få ta plats i Tures rum tror jag. Här kan man tävla!

Förra året köpte A:s lillebror sin drömlägenhet. Sen dess har det pågått ett konstant renoverande. Det har lagts golv, det har fixats ett helt nytt badrum med finaste marockanska kaklet och hela kökets har rivits och byggts upp på nytt. Det är fortfarande inte helt klart men ändå så himla fint att jag inte kunde låta bli att ta med kameran när vi var där senast.

Här ovan bor alltså R: han som hälsade på oss en hel månad i Buenos Aires, personen som A alltid kallar “lillen”, faddern till min son, han som älskar allt som är turkost och resor och att fixa saker. Han som är så populär hos Ture att han en gång började gråta när jag kom hem och inte hans farbror som han trodde. Han som gett Ture en CD-skiva varje födelsedag som ska representera det år som gått med ett brev om musiken och varför han gillar den. Det där fantastiska rosa skåpet som skymtar förbi är jättegammalt och luktar underbart, kylskåpet har han skrapat för hand och handtagen har målats med sprayfärg, pelaren i mitten av rummet gick inte att ta bort och blev istället målad med tavelfärg och så, det bästa av allt. Två balkonger med utsikt över söder och norra mälarstrand och pålsundet.

Det här är kanske världens finaste lägenhet.

Skrev det här för några veckor sen. Innan Egypten. Men tänkte publicera nu iaf. På tal om det här med att ta sin längtan på allvar.

————-

Jag längtar bort. Är väl inte ensam om det nu. Januari februari mars. Jag snoozar mig genom månaderna. Varje morgon ett evigt trassel med overall och vantar som trillar av och mössa. Trötta ögon i spegeln, ledsen mun. Uppsatser som ska skrivas och inspiration noll. Ture med röd näsa och hosta. Skämtsamt på förskolan om “vabruari” men ringarna under ögonen är mer allvarliga än den skämtsamma tonen vi försöker upprätthålla. A som är sjuk, feber och inte kan hjälpa med allt som ska göras. Och så timmarna som inte räcker till. Tvättberg, diskberg, vardags-oromantik. Och jag längtar bort. Drömmer om något annat, inte det här gråa kalla. Jag tänker på att dricka drinkar i Bangkok, att sova en natt på en brygga i Laos och lyssna på vattnet som kluckar under en, jag tänker på att vandra i berg i Kirgizistan och jag tänker på vår gata i Buenos Aires, gatan med frukterian med jordgubbar på hög, trasiga snubbeltrottoarer och lukten av storstad. Jag tänker på att promenera längs med Seine, pizza med körsbärstomater i Italien, att känna livet i sig när man kör lite för fort i ett land med bara berg och stup, berg och stup. Om att resa med min bästis, sova på bussar, trampa i koskit, vakna med utsikt över Ganges. Åka båt i Vietnam, dansa på karneval i Rio de Janeiro. Halloween i New York och maskerad. Storslagna känslor som skriker i magen. Jag vill ha allt. Och ibland, ibland blir nostalgin nästan för tung att bära när jag snoozar mig genom januari, februari, mars.

Göra om saker med färg är ju min bästa grej. Nu har vi äntligen hunnit fixa Tures tripp-trapp. Eller egentligen är det ju A:s gamla. Dvs den är från början från det glada åttiotalet och var lite halvsliten sådär när vi tog fram den från vinden. Målade den i typ någon form av ljusturkos/mintgrön färg. Rätt fint ändå?

Mer exempel på roliga saker man kan göra om med färg finns tillexempel här, eller här, och här och så här då förstås.

P.S Vad som står lutat mot soffan där på dom första bilderna? Ba lite tavlor som fortfarande inte satts upp på väggen. Mvh hopplös

Hejhej lilla blöggen! Förlåt för att jag försakat dig. Har bara varit i Egypten en sväng med min lilla stora familj bara och inte satt på telefonen, datorn, internet en endaste liten gång. Och nu är lägenhetsgolvet täckt av ouppackad packning och smutstvätt som någon borde tvätta och igår kväll när vi kom hem hittade jag inte tandkrämen. Fick använda Tures Bamse-tandkräm istället och imorse lånade sonen min tandborste för att fiska upp toalettpapper ur toastolen. Har alltså inte borstat tänderna på riktigt på typ ett dygn. Ja, the mycket glamorösa livet of a stressad småbarnsförälder.

Anyways, ska väl skriva mer alldeles snart. Vilken dag som helst. T.ex. om Tures fina tripp-trapp som vi målat om eller om lampan som jag fixar med, och kanske om att springa och spellistor eller om Egypten (kanske med fina bilder på palmer) och om en bok jag läser som är jättebra. Så. Hold on be strong. Det kommer mera…